Om Sture

Jag föddes hösten 1939 i norra Ångermanland. Min far var vad man kallar för ”kronotorpare”. En arrendator, som arrenderade mark av staten (som kallades kronan, därav namnet). För många av dagens moderna människor med TV, datorer, internet, mobiltelefoner och pixelkameror, är nog min bakgrund att hänföra till artonhundratalet. Ibland känns det som jag representerar en annan art som lever på övertid.

Min bakgrund är kanske inte så udda som många kan tro, utan många i min ålder som är födda i Norrlands inland känner säkert igen sig. Isolerade i små byar i väglöst land. Ingen elektricitet, eller indraget vatten och avlopp. Så var vardagen för tusentals människor på trettio/fyrtiotalet.

Det var inte bättre förr

Låt oss ta bort den myten. Det var ett hårt liv för överlevnad men vi hade något som den så kallade moderna människan saknade, nämligen tid. Jag upplevde överhuvudtaget aldrig stress. Visserligen var dagen fylld med göromål. Från gryning till kväll. För ett barn var djuren, skogen, sjöarna den sagovärld som fantasier speglade sig i. En värld där naturväsen och annat oknytt hade sin givna plats. Var de fantasier? Jag är numera inte så säker på det. Allt för många upplevelser i min barndom visar på motsatsen.

Jag är yngst av sex syskon. Mitt barndomshem finns inte kvar annat än som ruiner och i mina minnen. Efter avslutad skoltid som sträckte sig över sju år började jag att jobba. Så var det. Ingen varken ville eller hade samvete att ligga föräldrar till last utan var och en fick tidigt bidra till försörjning. Jag började som lärling till rörmontör och efter den sadlade jag om och utbildade mig till snickare/timmerman.

Mitt liv stakades ut av sig själv. Efter avslutad värnplikt flyttade jag söderut till Stockholmstrakten dit mina bröder flyttat. Jobbade som timmerman på många byggen men jag trivdes aldrig i den pulsen utan längtade ständigt tillbaka till Norrland. Gifte mig och efter några år fann jag mig boende på Lidingö. Min dåvarande fru fick mig med i den meditationsvåg som gick över Sverige på sjuttiotalet.

Hur det började

Sommaren 1976 följde jag med mera som utfyllnad till den grupp som samlades. Förstod överhuvudtaget inte vitsen med att sitta tyst i halvskymning med slutna ögon och söka efter inre upplevelser och harmoni. Jag var trött efter dagens arbete och tyckte dessutom att det var väldigt tråkigt så jag somnade varje gång som vi satte oss ner i gruppen. Det pågick någon månad till hösten 1976. Vid ett sådant tillfälle, men nu i en annan grupp, vaknade jag upp och såg hur de förundrat såg på mig. Jag bad om ursäkt för att jag somnat men de viftade bort det.

Du har inte sovit! Någon talade genom dig! Din kropp reste sig och den som talade presenterade sig som Simeno och berättade att de skulle använda dig som sitt instrument. Jag kunde inte tro dem. Jag var rädd att jag blivit drabbad av någon form av sidopersonlighet och det blev inte bättre av att jag just då läste en bok som hette Sibyl som handlade om en flicka med många olika sidopersonligheter. Hela jag var i uppror. Ett rykte går oerhört snabbt. Mitt hem började fyllas av människor som jag ofta inte kände men som väntade på att jag skulle gå i trans och släppa fram underverket Simeno.

Jag visste inte hur jag kom in i det tillstånd där Simeno tog över. Dessutom var det inte särskilt lockande att bara låta något annat ta över min kropp. Det skrämde mig. Men jag drog mig till minnes att när jag satt i gruppen och blundade stillades allt omkring mig. Det kändes som jag befann mig i en gunga som svävade fram och åter. Högre och högre till dess den nästan slog runt. Det var inte störande utan tvärtom nästan sövande. Jag mindes att jag till slut lät gungan slå över och det var just då Simeno hade framträtt.

Jag lyckades komma ner i samma gungning och åter skedde det. Simeno kom igenom. Fortfarande var jag fylld av skepsis. Vad vill de? Varför jag? Vilka är de? Det som sades under dessa stunder som kom att kallas ”teachings” var så fyllda av kunskap och visdom. Kärlek och harmoni. Efter ett halvt år drog sig Simeno tillbaka och så framträdde Ambres som skulle forma hela deras förmedling. Det går inte att beskriva Ambres. Han måste upplevas. Paradoxalt nog har jag aldrig träffat Ambres. Vid våra samtal får jag skriva ner mina frågor och någon annan ställa dem. Svaren har jag sedan på band. Själv har jag inget minne vad som föregår under en teaching. Det är som ett tidsglapp. Fler och fler sökte sig till Ambres och hans förmedling. Han var mycket bestämd på att det inte fick bildas någon förening eller kyrka omkring hans verksamhet.

1983 gick jag ner i en själskris. Vad är det jag håller på med? Är det trots allt en sidopersonlighet? Jag vägrade att överlåta min kropp till förmedlingen och under några månader arbetade jag åter som snickare. Jag läktes samman och kom till ro med mig själv. Ambres menar att det är viktigt att stå med båda fötterna förankrade och inte börja flyga in i mystiken. Det är så oerhört lätt att börja klättra upp på en personlig piedestal.

 

Sturegården
Sturegården

Ambres fortsatte sin förmedling och 1988 byggdes så kursgården i norra Värmland som har blivit synonymt med förmedlingen. Under 42 år (från hösten 1976) har han manifesterat sig genom min kropp och jag vet faktiskt inte hur många som mött honom. Han har aldrig på något sätt försökt att förändra mig. Jag har fått leva mitt liv sida vid sida med honom. Jag ser inte andar, hör inte andar, utan får leva mitt privata liv i mina privata spår.

StureKarin-1-1

Stiftarna Karin Rønning, 1946 – 2015, och Sture Johansson, 1939 – 2021.

Sture och Karin2

Ambres

Sture är Ambres instrument. Från Ambres egna ord:

“Vem jag är? Jag har uppstått ur er längtan. Längtan till att finna inre frihet och harmoni. Utan att veta om det har ni själva bett mig komma. Men jag är egentligen inte här för att lära er någonting. Jag är här för att väcka er till insikt om den kunskap ni redan har.”

Läs mer om Ambres

© Nya Ramstiftelsen